Parafras.

2012-02-19

Gamle Emil

Det var sen eftermiddag, Emil satt på sitt rum, han var trött. Han satt framåtlutad i fåtöljen, lutade huvudet mot käppen och undrade om det trots allt ändå inte var dags att lämna denna värld.
 Varför fortsätta leva dag ut och dag in? Han längtade efter att få somna in men hans kropp verkade inte vara redo för det än.
Under tiden han satt och vilade huvudet började han tänka på den gången när han och Alfred bjöd till fest med familjens julmat. Emil bjöd in hela fattighuset eftersom den dam som kallades husföreståndarinnan inte gav den donerade julmaten till de fattiga utan åt upp allt själv.
Emil log för sig själv, det hade varit ett riktigt kalas som det talades om vida omkring. Familjens julmat tog nästan slut men gamlingarna på fattighuset blev ordentligt mätta åtminstone en gång och att han sedan fick tillbringa hela julhelgen i snickarboden gjorde honom ingenting – det var det värt.
Emil tänkte på det han läst i tidningen samma dag. Att privata ålderdomshem numera lämnar döende personer framför TV´n istället för att ta in extra personal som sitter med och kan hålla i en gammal hand vid livets slutskede, att varje vårdinrättning har en budget som uppmuntrar sparbeting som inte är riktigt kloka – som att väga blöjorna för att kontrollera om de verkligen var väl använda. Det sista trodde han inte riktigt på, det fanns säkert någon annan anledning till att väga blöjorna och han hade aldrig hört talas om att någon gamling fick sätta på sig den använda blöjan igen, men man kunde inte så noga veta.
Emil hade varit kommunen starke man under många år och ett av hans viktigaste mål hade varit att få bort de gamla fattighusen och inrätta något mer värdigt. I det gamla fattighuset kunde finnas både barn och gamla och en del av dem auktionerades ut till just dem som ville betala minst – precis som man gör nu när man säljer ut vårdinrättningar. Skillnaden är väl bara att idag betalar man samma summa av skattemedel till den som säger att man kan sänka kostnaderna mest, det gjorde man inte förr då man betalade det som den vinnande budgivaren begärde. Det var många, framförallt barn, som for illa hos dem som lagt budet eftersom de sågs som billig arbetskraft och inte som de barn som de var.
Själv var Emil nöjd med sitt kommunala boende, han tyckte han fick den hjälp han behövde och han kände sig hemma, han hade sina egna möbler och han tyckte rummet var fint. Visst finns det saker som kan göras bättre – det finns det alltid, men att ge bort människors gemensamma medel som vinst till risk kapitalbolag, det löser inte problemen. Det gör bara att kontrollapparaten måste vara så mycket större och mer komplicerad är tidigare.
Emil lutade sig tillbaka i fåtöljen, tittade upp mot hyllorna ovanför fönstret där han hade en liten del av alla de gubbar som han hade täljt under sina stunder i snickarboden, han tyckte inte att det hade varit bättre förr men med sorg i hjärtat konstaterade han att nästa generation som skulle bo i hans rum – de skulle kunna säga just det – att det hade varit bättre förr!”

Dikter, eller försök till..

2012-02-19

Slask, slask, slask.
Är det verkligen det
Som vi ska ägna oss åt
Att gå omkring i det blöta
Och bli våta om tårna.
Det måste väl ändå finnas
Bättre saker att minnas
Om julen tjugohundraelva.

———————————————————–

Tant SIGRID

En doft av kanel
Fanns alltid i huset
då du fanns i det.

Vet inte riktigt vad du egentligen gjorde
För att framkalla doften

Men än idag ser jag dig
när kanelen i gröten gör att
näsan får en minnesbild.

————————————————————–

Skallar utan hår,
Stövlar
Svarta

Skinnhuvuden?

Svin?
Eller människor utan knorr?

—————————————-

Yllefilt – som ett varmt extraskinn
Yllefilt – som en koja
Yllefilt – som ett värn mot yttre fiender
Yllefilt – tänk vad man kan ha dig till!

———————————————

Jag skulle vilja leva ett lugnt liv på landet
Utan stress och utan jäkt
Där livet rullar på i sakta mak

Jag skulle vilja leva ett lugnt liv vid en byväg
Där det enda som skulle höras är en o annan vilsekommen bil

Jag skulle vilja vara någon annan.
Med ett annat minne från en annan kultur

Jag skulle vilja läsa Toran och kunna gå till en moské
Och vara medlem i Reclaim the street.

—————————————–

Meningen med livet?
Tror vi kanske att vi vet
eller tar vi för givet
att det är förutbestämt av någon profet

Meningen med livet?
Kan det helt enkelt vara som så
att själva motivet
är att vi faktiskt inte ska förstå?

—————————————

Gissar att jag har det ganska bra
om man jämför med andra
Men sorgen ligger ändå tung

Den svarta
Som alltid finns som bakgrund
i det vi kallar livet

Men det är som det ska vara
För hur ska man annars veta
När livet är som bäst?

När allt bara är bra
och livet rinner fram – precis som det ska
När allt känns rätt
och helt okej.

————————-

Ishockey,
Fotboll
Bandy – både inne å ute
Backhoppning
Ridsport
Simning

- Det är det man har TV till!

Inte till att bli informerad
om världen utanför

Förr sa man att religionen
är opium för folket

Numer är det sporten
som söver oss

—————————————————-

Priset för yttrandefrihet
blev klart idag
11 års internering kostar det!

Priset för att få säga vad man tycker
verkar, hos en del, alldeles för högt
En diktators nycker
gör att eliten ler nöjt

När journalister inte längre får yttra sig
och landet hålls isolerat
Då är isvinden kyligt blåsig
och militären krigsplacerat.

—————————————————–

Första inlägget!

2011-10-23

Jag har börjat en universitetskurs, jag ska lära mig att skriva kreativt. Det blir nog ganska enkelt, hur svårt kan det vara att skriva en historia eller två?
Jag skulle skriva en historia på ca 4 sidor med 1,5 radavstånd och en viss storlek på bokstäverna. Historien skulle innehålla biografiskt material och kryddas med fiktion, Jag började stort med en historia om när jag var på sjukhus i Saudiarabien, fortsatte med en historia när jag höll på att bli överkörd i New York och avslutade med en historia när jag stal kaktusar på Bonaire.
För varje historia så insåg jag att det är ofantligt svårt att skriva en blandning av sant och påhittat, jag insåg också att mina biografiska historier är rätt tokiga som de är så det är svårt att lägga till någonting som är påhittat utan att det blir riktigt fånig. Det är svårt att skriva..
I min kurs finns det riktigt aktiva personer och en av dem har startat en facebook grupp för oss och det är både uppmuntrande och nedslående – en har redan skickat in sin uppgift men flera har det som jag, inte nöjd med vad vi åstadkommit.
Så här sitter jag nu, skriver men har egentligen ingen aning om vad. Kan man verkligen bara komma på något att skriva om – bara så där, eller behövs det noggrann planering för att komma framåt. Enligt min far, som skrev deckare, så var planering mycket viktigt. Att man hade en historia lite löst i tanken men planerade så man kunde få den att gå framåt och framförallt att man hade ett, åtminstone tillfälligt men möjligt, slut. Annars, menade han skulle man dra iväg alldeles för mycket.
Fast jag tror ändå att hans första bok helt kom till på grund av sysslolöshet och inspiration. Vi befann oss upp till fjälls, i den kåta som min familj bodde i på somrarna, pappa hade med sig sin lilla reseskrivmaskin – fanns inga datorer på den tiden, vilket inte hade gjort någon nytta eftersom det inte finns elektricitet där – varken nu eller då. Nå, åter till pappas skriverier – han satt på kvällarna i skenet av gasollampan och skrev och vi var väl inte så fundersamma över det, pappa skrev alltid, men när han reste sig upp och högt sa: – Nä, jag måste nog slå ihjäl en till, och gick ut genom dörren – DÅ tittade vi ungar på varandra och undrade vad i hela friden han höll på med. När han kom in igen berättade han att han höll på med en deckarhistoria, mest för att lugna oss tror jag.
Den boken han skrev då hade ingen som helt planering, det är jag övertygad om. Däremot lärde jag mig den hårda vägen att hans senare böcker hade en noggrann planering.
Jag kommer ihåg när hans första bok blev antagen på Norstedts, han fick brevet och öppnade det när jag råkade vara i närheten och att han blev glad syntes och hördes och om jag inte kommer ihåg fel bjöd han mamma på champagne den kvällen.
Jag har alltid tyckt om att skriva och när jag föreslog pappa att vi skulle skriva en bok ihop nappade han på idén, han hade en tanke på en ungdomsbok som jag tyckte var rolig och som jag skulle kunna tänka mig att formulera mig kring, men det var det samarbetet som inte fungerade alls när jag upptäckte att jag var tvungen att hålla koll på att skurken hade blå ögon på sidan två, när jag påstod att han var brunögd på sidan trettiofem. Jag var ungdom själv, runt femton år och planering var inte min starkaste sida och inte disciplin att sitta vid skrivbordet och komponera ihop ord utan att vara inspirerad heller. Samarbetet föll i glömska, ända till dess att mina föräldrar var döda och vi hittade det, inte ens halvfärdiga manuset, i mammas bokhylla. Det mycket ofullbordade manuset ligger nu i min bokhylla och jag tittar på det ibland och undrar om jag någonsin ska lämna min femtonårings dåliga disciplin och försöka få ihop det. Idén som pappa hade är nämligen riktigt skojig och kan säkert bli någonting bra, om man bara får ihop det.
Min pappa var en påhittig man och en annan sak han var riktigt duktig på var skämtteckningar, dessa hittade vi också när han var borta och jag vet att han fick flera publicerade i facktidningar, han var apotekare och de flesta teckningar har anknytning till hans jobb. Han var också mycket tekniskt intresserad och jag minns särskilt en sommar när han fick för sig att vi skulle kunna lyssna på radio uppe till fjälls. Det kan låta ointressant för en ungdom idag men för oss som enbart hade dåligt fungerande transistorradio apparater att tillgå var tanken på att kunna ta emot radiosignaler uppe till fjälls rent av spännande. Det visade dig blir riktigt äventyrligt dessutom. Pappa försökte sig nämligen på att bygga en gigantisk antenn av väldigt dåligt virke, nämligen en och annan avlagd bräda. Virke är inte alldeles lätt att få tag på där uppe i Padjelanta där det bara växer dvärgbjörk. Han byggde en lång ranglig sak och till slut skulle denna mackapär försöka resas, som en midsommarstång men mycket längre och klart rangligare. Vi fick alla hjälpa till och så småningom fick vi upp den och den skulle förankras med hjälp av rep. Jag kommer inte riktigt ihåg men jag tror inte den hann stå mer än någon timme så rasade hela masten ner och vi sprang som yra höns för att inte bli träffad av nedramlande bräder. Vi fick klara oss utan radio även den sommaren, men det förstod ni väl.
Det skulle jag kunna skriva om.
Jag skulle också kunna skriva om en hel del sjövilda sjömanshistorier eftersom jag tillbringade några år till sjöss och därmed också träffade en massa skojiga människor. Bl.a. FattigGeorge, en kock som fick smeknamnet eftersom han gärna serverade rester. Han lagade naturligtvis mat men ingenting fick förfaras så en dag i veckan åt vi vad han tillagat resten av veckan. Vi förstod, i början, inte varför han aldrig lärde sig att beräkna hur många han skulle laga mat åt men till slut kom vi på att han naturligtvis ville ha en ”ledig” dag i veckan. Riktigt ledig blev han ju aldrig men att dagen med resterna var enklare är helt klart. Han frågade mig en gång om jag visste vem som uppfann koppartråden och när jag sa nej så sa han: det är två smålänningar som slåss om en femöring. Det är bara roligt om man vet hur en femöring såg ut – och det vet ju jag.
Eller om den motorman som svarvade till helt suveräna ljusstakar av kopparrör, han var en riktig konstnär och jag fick tre av dem när jag fyllde år.
Eller jag skulle kunna berätta om den tyske kocken vi hade som berättade ruskiga historier från sin barndom, om sin far som var absolut nazist och som han beskrev sittande i sin fåtölj av läder med två dobermannpinschrar, en på var sida. Kocken rymde hemifrån då han var 15 år, kom så småningom till Sverige – utbildade sig till kock, gick till sjöss och hämtade så småningom sin mamma från Tyskland till Sverige, mamman som var hunsad ordentligt av sin nazistiske make.
Jag skulle kunna ta till någon av dessa historier och brodera ut dem, det skulle jag. Men hur får man ihop det? Det verkar bra inne i huvudet men svårt som tusan att få ner på papper.
Undrar om detta med att skriva verkligen är för mig – kanske jag ska ge mig in på att måla istället?